Hit och dit och tillbaka igen

- om historia, vägar och val. Och allt som gör det mödan värt.

Ifrågasättandet och hatet

Maria Svedlund skriver ett fantastiskt intressant debattinlägg på DN om hur gränserna för vad man får göra i samhället förskjuts och hat helt plötsligt börjar tillåtas. Hon sätter fingret på något oerhört viktigt -- de politiska trenderna med främlingsfientlighet, antifeminism och religionshat är farliga. I grund och botten handlar det om att se bortom kategoriseringar och upptäcka människorna bakom. Det var här det gick fel på 30-talet, som Maria jämför med, då nationalismen och framförallt rasbiologin inte bara var rumsrena utan rentav ansågs som sanningar. Försöken att dela in människor i olika fack, vare sig dessa är definierade genom tänkta raser eller politiska attribut som feminist eller rasist, gör att vi slutar lyssna på vad människorna egentligen står för och förblindas av en alltigenom påhittad struktur. För det finns lika många olika sorters feminister som det finns feminister.

Men hur ska man kunna jämka mellan yttrandefriheten och de där sakerna som man bara inte får säga? För det första måste journalister bli bättre på att ställa öppna och ärliga följdfrågor. När någon -- oavsett om det är en privatperson eller en offentlig person -- säger att det är bäst att kvinnor hålls hemma måste man fortsätta att fråga varför. Är det en kvinna som egentligen menade att hon önskade sig ekonomiska förutsättningar att vara hemma eller är det en kvinna som menar att kvinnorna måste vara i hemmet för att kunna fostra nästa generations arier? Skillnaden är ju ändå rätt stor.

Och vi som driver bloggar måste moderera hårt bland kommentarerna. Inte så att man inte ska tillåta kritik, men kommentarerna ska ju vara till för reflektioner kring innehållet i ett inlägg och därmed erbjuda underlag till diskussion, inte vara ett forum för hat i någon form.

Ifrågasättandet av rådande strukturer är en naturlig del av utvecklingen. I ett historiskt perspektiv ser man kontinuerligt reaktioner och motreaktioner mot gällande normer och regler, det är vad som driver samhället framåt. Det var så man fick allmän rösträtt, så kvinnorna fick börja förvärvsarbeta och så som vi vann rättigheten att säga vad vi vill. Men det var också så som Stalin kunde få järngrepp om en enorm nation och leka Fia med knuff med befolkning, så som miljoner människor kunde skickas till koncentrationsläger och så som man tog sig rätten att jaga häxor. Historien visar oss att ifrågasättandet av politisk korrekthet måste komma. Men nu om någonsin vore det på tiden att vi lärde oss någonting av det och ifrågasätter reaktionerna.

Jessica Parland-von Essen har också skrivit om ämnet!

11 kommentarer

  1. RES ER FÖR SVERIGE! RES ER FÖR PÄR STRÖM!

    http://www.youtube.com/watch?v=bixYDc_fNxk

    Kampen fortsätter! :-)

  2. Ett problem kan vara just att feminism har blivit likställt med extrem feminism där det samlats kvinnor som hatar män. Att hat föder hat är inte något nytt, och så fortsätter hatspiralen att göda sig själv.

    Det tråkiga med Maria Svelands artikel, som annars tar upp en angelägen samhällsfråga är att hon ställer Pär Ström och Pelle Billing (som är för jämstäldhet, men mot aggresiv feminism) med massmördaren Breivik på samma sida i kampen om samhället.

    • Sedan jag flyttat till Finland får jag en helt annat bild av den svenska feminismen (och har tagit upp ämnet många gånger på bloggen) där oresonlighet och snedvridna ideal verkar vara alltför tydliga drag. Jag har några gånger läst Pär Ström men nästan inget Pelle Billing, men efter att idag läst igenom kommentarerna till Ströms reaktion på Svedlands artikel är jag tveksam. Jag läser absolut inte Svedlands artikel på samma sätt som Ström, men å andra sidan är ju jag inte nämnd, då det är väl lättare för mig att inte flyga i taket :) . Att Ström avslutar sitt inlägg med att Svedland och ”antijämställdisterna” är ”rädda för sanningen och rättvisan” upplever jag dock inte bara som barnsligt utan som en del av den militanta hållning till debatt som vi borde undvika om vi är intresserade av att på riktigt diskutera och föra världen framåt. Och jag kan hålla med om att det med allt tal om kvotering och liknande kan tyckas som om kvinnor skulle vara en privilegierad grupp men som historiker får det mig att bli riktigt förbannad. Män och kvinnor har tillsammans jobbat hårt för att vi ska ha kommit dit vi är i dag, och det vore en skymf mot alla dem som offrat allt för våra friheter om vi gick och kastade bort dem på meningslösa skitsaker som huruvida det är bättre att vara feminist eller jämställdist när båda grupperna till sin kärna vill samma sak och till sin struktur är dåligt definierade kvasiideologier.

      • Intressant kommentar. Har själv bott utomlands en längre period och det är först när man kommer bort från ankdammen Sverige som man kan få lite perspektiv och se hur borderline-aktig diskussionsklimatet är. Det är bara svart eller vitt som gäller. Man tar stenhårt ställning för något och sedan strider man för detta.

        Skulle gärna se lite mer analyserande och diskuterande debatt.

        I övrigt tycker jag att det är ironiskt att Svedlund kallar Bengt Ohlssons text om kulturvänstern för känslomässig och antiintellektuell. Svedlunds text är väldigt känslomässig och avslutas med att hennes ”hjärta bultar förtvivlat”. Denna förtvivlan genomsyrar enligt mig hela hennes text.

        • Jag håller helt med! Dessutom reagerade jag på samma sak som du, med att det är lite som att kasta sten i glashus att kalla någon annans (på sitt sätt mycket relevanta) text ”känslomässig och antiintellektuell” om man vill tala om bultande hjärtan, sömnlöshet och depression. Jag ogillar när man rackar ner på andra genom att kalla dem antiintellektuella (vilket i Sverige är förvånansvärt vanligt), men annars så tycker jag att mycket av det fina med Svedlunds text kommer just av den känslomässiga inramningen.

          • I synnerhet som det knappt finns några intellektuella i Sverige, dvs någon med bred kunskap som är med i debatten och verkligen grundar det han/hon säger på denna kunskap.

            Det finns vissa uvar på universiteten som har samlat på sig kunskap, som t.ex. idéhistorikern Svante Nordin. Men han är nog inte så attraktiv att ha i TV eftersom han inte alls bryr sig om vad som tycks i den offentliga debatten och därför kan tycka fel.

            Som i DN där han intervjuades i samband med att hans nya bok ”Filosoferna. Det västerländska tänkandet sedan år 1900″ skulle ges ut. Han uttryckte sig på ett sådant sätt att reportern anmärkte ”Ditt sätt att argumentera ligger nära Sverigedemokraternas retorik.”

            Han slog i åsiktstaket och riskerade alltså direkt att bli stämplad.

            Inte konstigt att det inte finns några intellektuella i den offentliga debatten i Sverige…

            Det är just det känslomässiga med Svedlunds text som gör den oläsbar för mig. Det kan vara bra med känslomässighet i andra sammanhang, men här används förtvivlan som ett kitt för att binda samman den oerhört svaga analysen.

            • Själv är jag oresonligt förtjust i Dick Harrison, även om väl många kommer att börja skrika antiintellektuell nu, men han är en av de få som vågar röra sig i gränslandet mellan vetenskaplig forskning och popularisering. Attackerna han får på sin blogg är av en helt annan värld. Jag säger nu inte att man inte ska kunna öppet kritisera och ifrågasätta det han och andra säger men man måste göra det med betydligt större finess och respekt än vad som ofta görs.

              Jag har inte hört intervjun med Svante Nordin (finns den att få tag på?) men kan tänka mig att den som vill skulle kunna hitta tendenser till Sverigedemokratisk retorik när talar med någon som forskat om 1900-talets filosofi. Exemplet med Nordin och det hat (för det är hat det rör sig om) som spys över Harrison gör att forskare knappast finner det lönt att ge sig ut ur arkiven för att berätta vad man hittat. I Sverige får man osannolikt mycket skit för att säga exempelvis att det var relativt jämställt på medeltiden (beroende på hur man definierar jämställdhet!) eller att nämna något som forntida landgränser.

              Jag måste erkänna att jag ibland känner samma förtvivlan som Svedlund framför i texten. Kanske har jag missat att hennes text egentligen är ett feministiskt politiskt manifest med syftet att upprätta ett matriarkat men jag läste det som en bild av vad jag själv känner inför intolerans, påhopp och orättvisor – oavsett varifrån dessa kommer.

              • Har aldrig fastnat för Harrison. Han verkar dock vara kunnig, men lite för publikfriande. Men kunniga stofiler finns det inte nog av i det offentliga ljuset, tycker jag!

                Svante Nordin blev intervjuad i DN i samband med att hans nya bok skulle ges ut.

                http://www.dn.se/kultur-noje/professorn-varnar-for-valdet

                Det är en konstig bild som är tagen i motljus och får honom att se ut lite som Dracula.

                En gammal marxist som avskyr postmodernism och använder SD-patenterade begrepp såsom ”politisk korrekthet”. Det tycker jag är oerhört uppfriskande i sin kantiga politiska inkorrekthet.

  3. Det är extremist A:s fel att extremist B ökar sin aktivitet

    Logisk kullerbytta? Let me elaborate..

    Om inte den muslimska fascismen omhuldats av kulturrelativister (vilka tycks anse att arvet efter Upplysningstiden och franska revolutionen är mycket mindre värt än dödskulten islam), om inte radikalfeminismens hat mot män OCH många kvinnor funnits, om inte pk-elitens konsekventa undertryckande av kritik mot ovan nämnda, och andra företeelser, funnits, så hade det inte funnits utrymme för högerextremism och annan radikal reaktion.

    När vi som lever i verkligheten ser hur vår trygga vardag raseras och undermineras av inflyttade neandertalare (med VERKLIGT kvinno och judehat i bagaget), och detta inte ens får diskuteras, DÅ växer den farliga reaktionen fram, då kommer våldet upp till ytan, och till sist riskerar vi att hela Europa hamnar i just det civilisationernas krig som historiker och samhällsdebattörer varnat för. Och som jag ser fram emot, om alternativet är ett Europa under islams stövel.

    Ja, jag är alldeles särskilt kritisk till att denna nihilistiska, nazi-liknande dödskult fått fotfäste i Europa, ivrigt påhejad av vänstern och, paradoxalt nog, av feministerna (som ju ofta tillhör rödvinsvänstern), en skara naiva dårar, som säkert från början trott att de gjort något gott och behjärtansvärt.

    Snacka om att skjuta sig själva i foten.

    Den aggressiva taliban-feminismen är mer irriterande än farlig, för den har inte självmordsbombning eller martyrskap på dagordningen. Men i sin iver att sprida antiintellektuella myter som att könstillhörighet enbart är ett socialt fenomen, underminerar man viktig och alltjämt betydelsefull feminism (för låt oss inte inbilla oss att det råder reell jämlikhet; så länge en enda kvinna våldtas, och så länge lika lön för lika arbete alltjämt är en ”pipe-dream,” så råder ojämlikhet. Och en kvinna är INTE värd mindre än en man, i något avseende).

    Sen får vi inte glömma ytterligare en vedpinne på brasan. EU. Här finnes ännu en repressiv koloss som först på senare tid har tillåtits kritiseras. Tidigare var man mer eller mindre anhängare av de tyska förintelselägren, om man andades annat än okritiska hyllningar till denne vedervärdiga koloss.

    Att all denna muslimska, feministiska och pro-EU extremism så länge fått stå oemotsagd är roten till det vi idag ser runt om i Europa. Det RIKTIGT tragiska är att berättigad kritik mot t.ex islam blandas ihop i artikeln med vämjeligt jude och böghat (som frodas inte minst i muslimska kretsar, vilket förtjänar att påpekas), och att seriösa feminister och romer kastas till samma vargar (vilka, i ärlighetens namn, nog bara behöver något att hata, det må vara bärplockare från Öland, i brist på annat, då det mest tycks handla mer om psyko-patologi än seriös politisk övertygelse).

    Vägen till Helvetet är kantat av goda förutsättningar, sägs det. Inget påstående kan sägas vara mera relevant idag.

    • För det första bekräftar du just den där obehagliga känslan av pyrande oförstånd och hat som Svedlund försöker definiera. Det du skriver om islam som en nazi-liknande dödskult är precis den sortens inskränkta förakt som kommer av att man kategoriserar människor utan att förstå innebörden. Islam som religion är väldigt långt ifrån den religiösa fundamentalism som skapar självmordsbombare och militanta falanger, precis som kristendomen som religion är långt ifrån den vita rashysterin som Ku Klux Klan står för. Det betyder inte att man inte kan vara kritisk mot tolkningar av islam men då ska man vara medveten om att det i verkligheten rör sig om en minoritet av muslimerna som skulle ställa sig bakom våld, judehat och misogyni och man ska skilja på doktrin, tradition och utövare.

      För det andra använder du ordet antiintellektuell i precis den sortens sammanhang som jag menade i min kommentar till Daniel. Jag vet inte vem du är eller hur det kommer sig att du ser på verkligheten på det sorgliga sätt du gör. ”Jude- och böghat” är minst lika framträdande bland fundamentalister från andra religioner än islam, exempelvis den amerikanska kreationismen, och i Ryssland håller man som bäst på att förbjuda homosexualitet.

      Roten till det vi ser i dag är inte att muslimsk, feministisk eller pro-EU extremism har fått stå oemotsagd utan att sådana som du, som spär på livsfarliga generaliseringar och världsfrånvända vanföreställningar har fått göra det.

      Men inte här. Inte längre.

  4. Intressant att de ( t ex Sveland) själva sitter och använder sig av härskartekniker (som de gärna anklagar meningsmotståndare för att använda när de får slut på argument) genom att försöka förlöjliga och skratta bort sina motdebattörer.
    Fast folk som bara försöker skratta bort debatter gör det ofta för att de inte kan svara. Däremot kan de då istället skratta i syfte att försöka ge sken av att meningsmotståndarna är efterblivna och under deras värdighet vilket de tror sig komma undan med via fördelen att ha tolkningsföreträdet.
    Jag har sett det beteendet hos många idioter genom åren (både höger och vänsterfolk). De hånskrattar, raljerar och är oförskämda mot alla som inte tycker som den och skulle någon komma med motargument eller en besvärlig fråga så reagerar de ofta upprört oförskämt, ibland även börja gråta överdrivet.

Papper.fi